Fragment av en världsbild
- en introduktion till antroposofi

AV BERIT LÖFSTRÖM
 

4. Förändring och utveckling

Att människan förändras och utvecklas är ställt utom allt tvivel. Men gör hon, och har hon gjort det, på sådant sätt som naturvetenskapen menar?
    Enligt Darwins teorier om arternas uppkomst, ändamålsenlighet och den starkares överlevnad är människan resultatet av en mängd mutationer. Våra närmaste förfäder är aporna.

En ny utvecklingslära
Den antroposofiska synen är annorlunda. Människan – den mest utvecklade varelsen på jorden – är inte yngst, utan äldst. Det minst utvecklade naturriket, mineralvärlden, är yngst. Idén människa fanns redan i en urfjärran forntid. I själva verket redan långt före vår jords tillkomst. Tidigare har vi talat om hur idén alltid kommer före själva företeelsen.
    Fortfarande står människan mitt uppe i arbetet med att förverkliga ursprungsidén. Vår mänskliga kropps utbildning är ett led i den utvecklingen. Det vi ser som fysisk kropp är det hittillsvarande resultatet av arbetet från den enkla cellen som bara hade liv till den mänskliga gestalten som nu genomträngs av både själ och ande. Under embryonaltiden upprepar varje individ i snabb takt den utveckling som mänskligheten genomgått under många och långa tider.
    Så har det mänskliga anlaget utvecklats, genom olika planettillstånd och genom olika jordepoker. Ur den utvecklingen har småningom avskilts olika egenskaper, olika ensidiga tendenser som skulle hindrat den tänkta mänskliga utvecklingen. Så har bl.a. det differentierade djurriket uppstått. – Det är vi som är apornas förfäder!
    Sådana här skeenden beskrivs direkt som offer, nödvändiga för att människan skulle kunna gå vidare.
    En liten aning om det här förhållandet kan vi få genom att se oss ordentligt omkring. Hos djuren hittar vi verkliga specialister. Ett så utvecklat luktsinne, hörselsinne, synsinne som vi hittar hos olika djurarter finner vi aldrig hos människan. Vi springer inte lika fort som många djur, vi kan inte flyga, är inte lika starka, lika viga, vi har inga fantastiska gripklor, vårt luktsinne är vid jämförelse tämligen uselt osv.
    Hos djuren är ett eller ett par sinnen eller förmågor oerhört högt utvecklade, men på bekostnad av andra. Hos människan är det tvärtom. Genom att inte förfalla till ensidighet har vi kunnat behålla mångfalden förmågor och möjligheter.
    Samtidigt – och det är det viktiga – har vi behållit förmågan att utvecklas vidare. I och med att något förs till en slutpunkt förloras möjligheten till förändring och förvandling. I fröet finns möjligheterna till differentiering, till rot, blad och blommor. Men hos den färdiga växten är roten rot, bladet blad och blomman blomma, punkt slut.
    Människan är som toppskottet på en gran. Det växer vidare uppåt, medan gren efter gren utvecklas och blir kvar nedanför. Men hela trädet kommer ur ett och samma frö.
    Vad vi numera ser omkring oss i naturen är färdiga ”grenar”, färdigutvecklade arter som gått specialiseringens väg och stelnat i sin form. Ur apan kan ingen människa komma. Och av fisken utvecklas aldrig en fågel.
    Att förstå den utveckling som antytts här kan kanske vara svårt, om tankegångarna är alldeles nya. Men räknar vi med en andlig värld som realitet så blir det inte omöjligt. (Vi förstår egentligen inte Darwins teorier heller, och ofta uppreser sig något i vårt inre mot dem. Men vi har hört dem upprepas och blivit vana. Vi godtar dem av ren slentrian, utan att egentligen ha tänkt igenom dem. En hel del forskare anser sig inte heller kunna godta dem.)
    Om man jämför ett apfoster med ett mänskligt foster finner man stora likheter, större ju yngre fostret är. Småningom visar sig allt större skillnader.

    Se på bilden av den unge och den vuxne schimpansen. Se på hållningen, skallen och ansiktet hos den unge. Det skulle inte behövas så stora förändringar, så vore den bilden av ett människobarn.
    Men det blir inte en människa – det blir bara en apa.
    Egentligen rymmer bilden en ofantligt stor tragik. (Bilden är hämtad från Mensch und Tier, av  H. Poppelbaum.)
    Det här sättet att se ger upphov till nya tankar om förhållandet djur – människa. På sätt och vis står vi ju i skuld till djuren, i en oerhörd tacksamhetsskuld.
    Någonstans långt inne i oss anar vi det. Orsaken till våra aningar ligger ofta mycket djupare än vi föreställer oss. Men ju mer de närmar sig vårt medvetandes yta, desto kraftigare kräver de konkreta uttryck.
    Vi tycker oss inte längre ha självklar rätt att utrota djurarter. Här och var ifrågasätts rätten att skjuta ihjäl för nöjes skull. Allt fler blir vegetarianer, av etiska skäl. Plågsamma djurförsök får allt mindre acceptans. 
    Här är säkert inte bara fråga om tillfälliga trender och modeinsikter, utan om ett nytt och ännu mycket dunkelt medvetande som dock pockar på uppmärksamhet hos allt fler. Det kan, som allt nytt och ännu inte fullt medvetet, vara svårt att hantera. 

Ett förändrat medvetande
Det mänskliga medvetandet har förändrats under tidernas lopp. Forna tiders mänsklighet hade inte samma personliga jag-känsla som vi har. Se bara i Gamla Testamentet, vilken oerhörd vikt som lades vid familjegemenskapen och vid släktbanden.
    Hämnd för en oförrätt kunde drabba vem som helst i en släkt, och därmed ansågs saken utagerad. Människan hade vare sig ett personligt ansvar eller ett personligt värde som motsvarar vad vi har idag. Det vi ännu in i våra dagar kan se som reminiscenser av detta gamla synsätt upplever vi som både otidsenligt, ociviliserat och orättfärdigt. 
    Däremot hade forna tiders människa ett omedelbart förhållande till den andliga världen. Hon upplevde direkt vad vi idag knappt anar. Människan hade också ett helt annat förhållande till naturen omkring sig. 
    Vissa kvarlevor hittar vi i våra folksagor. Där talas om olika naturväsen, om älvor, alfer, tomtar, troll. I gamla skrifter talas om jordandar, vattenväsen, luftandar och eldväsen – gnomer, undiner, sylfer och salamandrar. Varje träd hade sin ande, varje källa sin. Hela naturen var besjälad och ett uttryck för de väsen som stod bakom. Samlingsnamnet var elementarväsen. De var ”naturens arbetare”.
    Denna elementarvärld fanns verkligen – och den finns fortfarande. 
    Den är oerhört rikt differentierad. Det vi ser är bara det fysiska uttrycket, avglansen av det vi inte direkt upplever, på samma sätt som vår fysiska kropp bara är en del av oss. Bakom dess yta döljer sig processer, känslor, tankar. Dvs allt det som i egentlig mening gör oss till levande människor.
    Vi får bara inte begå misstaget att betrakta elementarvärldens väsen som någon sorts osynliga människor. De är av en helt annan art än vi och har helt andra uppgifter. Antroposofin kallar dem undersinnliga väsen. Tänk så annorlunda vi skulle behandla naturen om vi verkligen upplevde verkligheten bakom den.
    Något liknande gäller djurriket. Även där är icke direkt synliga väsen verksamma.
    Vi läste tidigare att djurens själ inte alls är så utvecklad som människans. Djuren har egentligen bara förnimmelsesjäl. Men de har instinkt som gör att de kan bygga så genialt som bävern eller hitta exakt rätt på flygvägen mellan Afrika och Sverige. Många fungerar som flockdjur. Titta på en flock fåglar i luften, hur de alla vänder eller gör en sväng på exakt samma sätt i exakt samma ögonblick. Det är som vore de en enda organism.
    Orsaken till sådana fenomen ligger inte i djurens fysiska hjärnor. Däremot i en andlig värld där väsen, ”grupp-själar”, leder respektive djurarts beteenden och livsmönster. Inom antroposofin talas också om ”grupp-jag”. En sorts andliga arbetsledare. 
    I en andlig värld är tankar realiteter. Våra tankar om olika företeelser påverkar andliga väsen högst realt. Vi försvårar eller underlättar deras verksamhet. Våra föreställningar om djuren – också om växter och mineraler – har alltså verkligen betydelse. Inte bara för vårt eget omedelbara handlande, utan också för den vidare utvecklingen av de olika naturrikena.
    Det är inte ett sentimentalt medlidande vår omvärld behöver av oss, det är medvetande och insikt om de verkliga förhållandena.

Är vi rädda?
För många är det här ovana och främmande tankar, till och med skrämmande. Den säkra materiella grunden vacklar. De invanda föreställningarna räcker inte till. Kanske är det därför antroposofiskt inspirerade tankar och uppfattningar bekämpas så hårt från en del håll. Förlöjligandet och avståndstagandet har kanske sin grund i ren och skär rädsla, rädsla för det okända.
    Men allvaret, ansvaret, det okända och farorna finns, oavsett våra insikter. En jordbävning uteblir inte bara för att den inte är förutsedd. Men mosatsen gäller också. Den hjälp vi plötsligt får när vi kanske minst anar det och när nöden är som störst uteblir inte heller, bara för att vi inte förutser den.
    Vi håller på att skapa en farlig och omänsklig värld. En värld dit vi själva inte längre hör, som en nobelpristagare uttryckte saken för många år sedan. Vi blir allt räddare för våra egna skapelser – som Frankenstein för sitt monster. Ett av våra ganska många moderna monster heter ”miljöförstöring”. 
    Botemedlet söker vi i ännu mer teknik och ännu mer ”förfinade” metoder och medel – helt enkelt en utstuderad form av symtombehandling. 
    Jämför gärna med den moderna sjukvården, där ett kemiskt medel måste till för att upphäva biverkan av ett annat men i sin tur kräver ett tredje medel för den nya biverkan. Allt medan orsaken till det första symtomet består.
    Samtidigt ökar människors besvär med ångest och depression. Utredningar visar att allt fler egentligen är i behov av psykisk vård. Flykt och tröst söks i bl.a. alkohol och olika droger, och behovet upplevs allt längre ner i åldrarna.
    Det här tillståndet är den logiska följden av en materialistisk världsåskådning. Den kan på sin höjd tillfredsställa våra materiella behov, men den har ingenting alls att ge åt vår högre själ eller åt vårt Jag.
    Det är den själsliga delen av oss som söker tröst och flykt. Som drabbas av ångest vid känslan av både sin egen och alltings meningslöshet. Som hindrar vårt Jag att verkligen komma till rätt uttryck. För vårt Jag och våra högre själsled är antroposofin både ett svar och en maning. Vi återfår vår värdighet och anvisas en väg där vi kan hitta verklig hjälp.

Har vi en framtid?
I den antroposofiska litteraturen antyds också mänsklighetens framtid. Vi kommer att utvecklas vidare mot nya existensformer och vårt medvetande har många faser kvar att genomgå. Likaväl som det talas om tidigare jordepoker och planettillstånd talas det om kommande.
    Då är det av vikt att vi inte förfaller till ensidighet här och nu. Att vår nuvarande materiella utveckling (som i och för sig var nödvändig) inte fortgår så långt att den inte längre kan vända. Att vårt medvetande inte blir så fullkomligt materialistiskt att det inte längre är formbart och föränderligt. Det vill säga så jordbundet att det inte kan utnyttja tiden mellan död och födelse. Så förstelnat att vi måste lämnas efter i utvecklingen. 
    Därför är det så viktigt att vi inser att en översinnlig värld verkligen existerar, att vi är medarbetare i den, att de andliga väsendena vill vårt gemensamma väl, att det vi kallar Kristusimpulsen verkligen lever här på jorden, och att det är där vår möjlighet för framtiden ligger.

Till femte kapitlet
Till innehållsöversikt

Copyright: Berit Löfström