Fragment av en världsbild
- en introduktion till antroposofi

AV BERIT LÖFSTRÖM
 

7. Levande antroposofi måste bli egen insikt

Som människor måste vi reagera på olika sätt inför det som antroposofin meddelar, vi utgår ju från de uppfattningar och värderingar vi redan har. Samtidigt vet vi att livet inte står stilla, att vi ständigt utvecklas och gör nya erfarenheter, och att egentligen ingen kan göra anspråk på att sitta inne med hela sanningen.
    Det finns alltså, för var och en, oerhört mycket kvar att bli medveten om, att förstå och arbeta med. På alla livets områden. Och alla måste vi göra det utifrån våra egna, individuella förutsättningar.
    Rudolf Steiner har naturligtvis inte skapat antroposofin, men han har introducerat den. Storheten i hans livsverk visar sig i första hand ändå inte i de meddelanden han ger om enskildheter och sammanhang i den översinnliga och sinnliga världen, även om många inser vilka nya och vidgade perspektiv han ger, och vilken betydelse de har för förståelsen för många av livets tidigare helt obegripliga företeelser. Livet får helt enkelt en ny mening.
    Vi kan ana storheten genom att se på alla de praktiska konsekvenser hans anvisningar får i det vanliga livet. Hur han ger idéer till en förnyelse av jordbruket, pedagogiken, arkitekturen, sjukvården, det sociala livet, konsten och mycket annat.
    Men framförallt ger han anvisningar om hur vi själva, var och en av oss, kan komma till kunskap.
    Detta är det verkligt nya och stora.
    Rudolf Steiner ger genom antroposofin inga färdiga anvisningar för hur vi ska leva, och han varken begär eller önskar ”bara tro” eller efterlevnad av vissa yttre regler. Tvärtom. Däremot visar han hur vi, medvetet och i frihet, kan arbeta för att vidga vårt medvetande och få ett eget direkt förhållande till den översinnliga världens väsen och realiteter.
    Det är alltså fråga om en utbildningsväg, en skolningsväg. Om utbildandet av förmågor som redan finns inom varje människa som mer eller mindre utvecklade möjligheter och anlag.
    Innan man börjar en systematisk skolning måste åtminstone en sak stå fullkomligt klar. Det går inte att tvinga fram resultat. Det gäller att utveckla organ som gör det möjligt för den andliga världen att ge sig tillkänna i sin sanna gestalt. Men avgörandet om när och hur detta ska ske och i vilken omfattning ligger helt i den andliga världens händer. Vår egen eventuella nyfikenhet och otålighet eller våra försök att gå genvägar för oss inte framåt. Snarare sker det motsatta. Risken att vi i stället för sanna bilder upplever vrångbilder är överhängande – det finns ju onda icke-sinnliga väsen också, som gärna vill förvilla oss.
    Ett grundvillkor för den som vill gå skolningsvägen är ett inre lugn. En inre stabilitet. Det gäller t.ex. att kunna behålla en lugn och objektiv bedömningsförmåga även när det gäller mig själv. För detta krävs övning. 
    En helt konkret övning är att varje kväll lugnt se tillbaka på sin dag. Man börjar bakifrån, med det man senast varit sysselsatt med. Det gäller inte att på något sätt återuppleva sina känslor och reaktioner, utan tvärtom att låta dagen dra förbi utan att på nytt gripas eller ge sig hän åt de egna upplevelserna. Nu ska man lugnt se på dem, som om man betraktade någon annans dag. Försök! Det är lätt att fastna i en bestämd upplevelse, eller att på nytt gripas av förtvivlan, vrede eller glädje. Eller att helt enkelt glömma bort något.
    En annan övning är att ta ett helt vanligt vardagligt föremål och försöka koncentrera tankarna uteslutande på detta föremål i fem minuter. Inte på allt det kan användas till, utan på föremålet självt. Alla andra tankar ska bort ur medvetandet. Du ska själv bestämma vad du ska tänka en kort stund. Antagligen märker du då att det brister mycket i koncentrationsförmågan. Föremålet kan vara en penna, en sax eller något annat som är tillräckligt okomplicerat. Också en sådan här övning måste genomföras regelbundet.
    Vi kan också bestämma oss för att vi ska utföra en viss handling vid en bestämd tidpunkt varje dag. Inte en nödvändig, utan en ”meningslös” som inga yttre omständigheter tvingar oss till. Kanske bara en enkel gest eller att lyfta eller flytta något föremål.
    Det här är enkla övningar, men med tiden verkar de. Vi kan koncentrera oss på en uppgift, vi får känslor och tankar under kontroll och bringas inte ur fattningen lika lätt som tidigare. Vi utgår inte längre med nödvändighet alltid från vår egen subjektiva uppfattning när vi ska bedöma något. Vår förmåga att genomföra vad vi bestämt oss för ökar.
    Det är viktigt att hela personligheten – både tanke-, känslo- och viljelivet – skolas så att vi inte förfaller till ensidighet. Vidare kan väl konstateras att den här typen av övningar inte fjärmar oss från vare sig våra medmänniskor eller våra vanliga sysslor. De bör i stället göra oss allt bättre i stånd att ta itu med vardagen. Och det är ytterligare en nödvändig förutsättning för att en vidare skolning ska kunna ske på rätt sätt. Vi får aldrig bli främmande för den värld vi lever i eller för våra uppgifter här i den fysiska världen. Men vi måste lära oss skilja det väsentliga från det oväsentliga.
    Sådana övningar som nämnts här för oss inte i direkt kontakt med översinnliga världar, men de ger oss möjlighet att genomföra andra övningar på rätt sätt.
    Den människa som vill växa i kunskap måste samtidigt växa i moraliskt-etiskt hänseende. Annars tiger den andliga världen. Och i stället för att nalkas den i nyfikenhet måste hon göra det i vördnad. Det är för övrigt en metod som för långt även i vår vanliga tillvaro, under förutsättning att vi har förmågan att inse vad som är värt vördnad och kärlek. Sanning, godhet, vishet t.ex., var dessa egenskaper än uppenbarar sig. Som mänskliga egenskaper, i naturen eller som strävan.
    Människan måste i stunder av inre lugn och avskildhet ägna sig åt meditation, åt en alldeles bestämd vård av tanke- och känslolivet. Vissa intryck som vanligtvis bara ilar förbi måste hon nu ägna en intensiv och medveten uppmärksamhet.
    Vi kan vända blicken mot den eteriska världen som i sin renaste form uppenbaras i växtvärlden. Vi kan med skärpt medvetande se på det som växer och spirar – och på det som vissnar och dör bort. Under meditationen låter man sedan ”intrycken tänka” inom sig.
    Då uppstår småningom former, bilder, inom oss. Olika former för det växande respektive det bortdöende. Vi ”ser” något som i vanliga fall är fördolt. Livets värld, den värld vi kallat eterisk, uppenbarar sig småningom inför vår inre blick.
    På samma sätt kan vi lyssna på toner, ljud. Exempelvis på ett djurs skri. Småningom uppstår en känsla av vad som lever bakom ljudet, och den kan stegras till att förnimma hela naturen som tonande. Vi hör naturens språk, med vår själ.
    Den som vill gå skolningsvägen bör också ibland lyssna på andra människor på ett alldeles nytt sätt. Verkligen bara lyssna. Ens eget inre måste tiga fullständigt. Inga egna tankar av vare sig bifall, kritik eller andra bedömningar får just då finnas. Denna övning leder till en förmåga att ”sammansmälta” med ett annat väsen, i så måtto att man genom orden lyssnar sig in i den andra människans själ. Den här förmågan måste finnas högt utvecklad hos den som utan att hamna vilse ska kunna ta emot meddelanden från en rent översinnlig värld.
    De här övningarna är bara exempel på några av de första steg den kunskapssökande har att gå. Dessutom ytterligt kortfattat beskrivna. Vägen kan tyckas brantare framöver, men utsikten – eller insikten – vidgas i proportion därtill.
    Rudolf Steiner säger: ”Långt tidigare än en tydlig förnimmelse av framstegen uppträder, får man en dunkel känsla av att man är på rätt väg. Denna känsla bör man skydda och vårda, ty den kan bli en säker ledare. Framförallt måste man utrota den tron, att det till uppnåendet av högre kunskap skulle erfordras alldeles egendomliga och hemlighetsfulla förrättningar. Man bör göra klart för sig, att människan måste utgå från de känslor och tankar i vilka hon fortfarande lever, och att hon endast bör ge dessa känslor och tankar en annan riktning än den vanliga.”
    Mänsklighetens uppgift är utveckling. Livets skola talar vi om ibland. Livet ställer oss inför kriser, problem och uppgifter som vi har att ta itu med efter bästa förmåga. Vi löser kanske en uppgift, men står strax inför en ny. Vi utvecklas. Livet är verkligen en skola. Att leva är att gå en skolningsväg. En väg som går vidare genom de olika inkarnationerna.
    Att gå den antroposofiska skolningsvägen betyder egentligen att börja förstå varför vi går i den här skolan, att göra det mera medvetet, helhjärtat och aktivt. För att därigenom bli allt mottagligare för både allt högre undervisning och allt större uppgifter.
    Personligen menar jag att vi alla har stor anledning att känna både respekt och tacksamhet mot de medmänniskor som med allvar beträder den här vägen, till gagn för hela mänsklighetens utveckling.
    Rudolf Steiner har beskrivit skolningsvägen framförallt i sin bok ”Hur uppnår man kunskap om de högre världarna?”. Den boken ser många som en mycket, mycket värdefull följeslagare genom livet. Jag vill gärna avsluta den här fragmentariska framställningen med ytterligare ett citat ur den boken. En grundsats, ett villkor som gäller vid varje andlig skolning och som varje sökare ständigt måste hålla levande inom sig:

Varje kunskap du söker endast i syfte att öka ditt eget vetande, blott för att hopa skatter inom dig själv, för dig bort från din väg. Men varje kunskap du söker i syfte att bli mognare på människoförädlingens och världsutvecklingens väg för dig ett steg framåt.

Till innehållsöversikten över Fragment av en världsbild

Copyright: Berit Löfström