Fragment av en världsbild
- en introduktion till antroposofi

AV BERIT LÖFSTRÖM
 

3. Ont och gott

Ofta beskrivs det onda som det godas motsats. Som svart och vitt. Däremellan finns hela gråskalan.
    Det synsättet blir ofta besvärligt när vi vill förstå det ondas väsen. Men vi bör ändå försöka, eftersom en första förutsättning för att kunna övervinna något är att inse vad det är man har att övervinna.
    När vi använder den här svart-vita bilden på verkligheten råkar vi alltså i bryderi. Ett exempel:
    Feghet räknar vi som en negativ egenskap. I sin mest extrema form ger den upphov till rent sjukliga, själsliga tillstånd och fjärmar oss från våra medmänniskor. Feghet kan också definieras som brist på mod.
    Vad är motsatsen till feghet? Är det verkligen mod, som vi lätt föreställer oss. Och vad är i så fall dumdristighet? Den egenskapen kan också få förödande konsekvenser. Den är på sätt och vis alldeles för mycket mod.
    Om vi vill vara logiska tvingas vi alltså se feghet och dumdristighet – övermod – som de verkliga motsatserna. Den positiva egenskapen mod ligger mitt emellan de båda ytterligheterna.
    Pedanteri har en dålig klang. Motsatsen är slarv, oreda. Återigen är det i mitten vi hittar det positiva – ordningen. 
    Snålhet ser vi som något negativt, liksom ekonomisk ansvarslöshet. Generositet är däremot en egenskap att sträva efter. 
    Exemplen kunde naturligtvis mångfaldigas, men egentligen vet vi redan det här. ”Lagom är bäst” och ”för litet och för mycket skämmer allt”, säger vi gärna.

”Den onde” är två
”Den onde” är alltså inte en – utan två! Två principer som lockar oss åt olika håll. Vill vi fortfarande använda vår svart-vita bild måste vi ändra den. Mitten blir vit. Gråskalan tonar åt två håll och slutar i två svarta poler mitt emot varandra.
    De båda principerna beskrivs noga och avslöjande i antroposofin. Där talas om luciferiska och ahrimanska väsen. De verkar i skapelsen, och det beskrivs hur de dragit sig ur den tänkta utvecklingen och nu vill vinna människorna för sina egna syften.

Lucifers värld glittrar och lockar. Den är i dubbel bemärkelse en skenvärld. De falska ädelstenarna duger lika bra som de äkta. Drömmar, fantasteri, svärmeri, blind optimism, självdyrkan osv, allt hör hemma här.
    Vi ska se skenet, det varma och sköna. Vi ska älska det och vi ska följa det. Men vi får inte upptäcka att skenet är just bara sken, för då drar Lucifer sig tillfälligt tillbaka. Igenkänd vill han inte bli. Han står för de falska visionerna, verklighetsflykten, och upplösning och splittring av vår personlighet.

När vi upptäcker en fara lurar en annan på oss. Den andra motpolen kommer till synes. När vi genomskådar Lucifer lockar i stället Ahriman.
    Hans värld är inte förförisk. Den är i egentlig mening jordisk. Materien är det enda fasta och stabila, det enda trygga, det enda vi verkligen kan vara säkra på. Någon annan verklighet finns inte. Gud, en andlig värld, allt är bara svärmares och drömmares påfund och önsketänkande.
    Nej, vår egen kraft, vår intelligens, vetenskapen, tekniken är det som ska frälsa oss. Materiell utveckling bör människan sträva efter. Ahriman är minst lika rädd som Lucifer för att vi ska se och känna igen honom i hans sanna gestalt. 
    Det gör vi ofta inte heller, det kan vi lugnt konstatera när vi ser oss omkring i världen. 
    Ahriman kan definieras som ”intellektets kalla ande”. Mot omänsklighet, hårdhet och förstening vill han föra oss, mot att bli groteska mänskliga karikatyrer.

En fråga om balans
Två negationer brukar ju ta ut varandra, och så kan det vara i det här fallet också. Båda krafterna finns. Vi kan inte förneka dem, och vi ska inte känna vare sig överdriven rädsla eller övermod inför dem. Vi ska heller inte blunda. Däremot ska vi sträva mot att känna igen dem också i deras subtilare yttringar, och att hålla dem i balans. På sätt och vis måste var och en av oss själv försöka bli och stå för en mittpunkt, en balanspunkt.
    Så står vi alltså där, och håller de båda onda ytterligheterna i schack. Vi faller inte åt något håll. Vi är generösa, ordningsamma, måttliga och modiga. Eller – finns det inte något av självförhävelse över det här? Och kan vi överhuvudtaget utveckla alla de här positiva egenskaperna bara genom att ta avstånd från det ena och det andra och det tredje? 

Nödvändiga kvaliteter
För att komma vidare behöver vi vidga blicken, se hur vissa lagbundenheter tar sig olika uttryck på olika områden. Vi kan börja med att leta fler motsatser.
    Mjukt-hårt, varmt-kallt, ljus-mörker osv, alla är de motsatser om också inte i moralisk bemärkelse. Här blir inte heller ett statiskt mittemellan det självklart goda – halvhård, ljum, gryning eller skymning.
    Om vi har förstått det föregående rätt kan vi däremot göra en annan upptäckt. Mjukt, varmt och ljust har en viss släktskap med det som Lucifer står för. Hårt, kallt och mörkt visar på Ahriman.
    Vi ser också något annat. Vi inser att de här olika tillstånden är alldeles nödvändiga för både vår egen och hela naturens existens. Växtens hårda, mineralsökande rot måste utvecklas i mörker, och far inte illa av vinterns kyla. Den mjuka, doftande blomman däremot behöver värme och ljus. Tillsammans bildar de växten. Själva behöver vi vårt hårda skelett likaväl som våra mjuka organ.
    På det här området är de luciferiska och ahrimanska krafterna berättigade och till och med nödvändiga. De är helt enkelt tagna i skapelsens tjänst. Eftertanke och aktivitet behöver avlösa varandra. Födelse och död är varandras förutsättning och grundvalen för förvandling och utveckling osv.
    Ytterligare en aspekt: Människan är unik i skapelsen. Hon kan välja mellan vitt och svart – gott och ont. Det har vi talat om tidigare. Ingen tvingar henne in på den vita vägen, hon måste vandra den av eget, fritt val.
    Där inga valmöjligheter finns, där finns heller ingen frihet. Det man gör av fri vilja har en helt annan kvalitet än det man gör på grund av tvång.

Hur ont blir gott
Vi måste också lära oss klart inse varför och hur samma företeelse ibland kan vara riktig och berättigad, ibland rent djävulsk. Ett visserligen enkelt, men dock exempel kan hjälpa oss.
    Jag plockar blommor, några rosor, och jag väljer de vackraste jag ser.
    Om jag plockar dem i min egen trädgård för att skänka bort dem och därmed göra någon glädje är det berättigat. Men om jag i stället smyger in i grannens trädgård och stjäl dem för att ställa dem i mitt eget hus är det inte berättigat.
    Onda väsen vill bestjäla människan. De vill för egen del lägga beslag på vad som inte tillkommer dem.
    Inom vår egen personlighet måste vi helt enkelt försöka åstadkomma vad som i naturen görs utan vår omedelbara medverkan. Där åstadkommer högre makter balansen. Där förvandlas negativa ensidigheter till en positiv helhet, till och med till förutsättning för vidare utveckling.
    Inom oss är det Jaget som är av gudomligt andlig natur. Den väsenskärna som efter döden återvänder till en andlig verklighet och där på nytt upptäcker sitt eget sanna väsen, som vi tidigare såg. Det är detta vårt Jag som ska utvecklas till att både ta upp kampen med och genomföra förvandlingen av de onda krafterna.
    Inom oss, mikrokosmos i makrokosmos, ska alltså ske en utveckling. Här kan vi börja ana stora och mäktiga sammanhang. Vägen är fruktansvärt svår och farorna fasansfulla och gigantiska. Men målet står i proportion därtill, vi har något oändligt och nästan ofattbart stort, vist och kärleksfullt att se fram och upp emot. En uppgift, en förlossargärning av sådant mått att såväl tanken som känslan svindlar.
    Vi har en förebild. En gud som här på jorden manade oss till efterföljd. Som själv frestades av Lucifer och Ahriman var för sig och tillsammans. Som övervann dem och därigenom just här på jorden, mitt ibland oss skapade möjligheten för sin vidare kärleksgärning.
    Den väg Kristus visar oss är motsatt egoismens. Den är kärlekens väg, och det är den som även vi har att söka oss fram på. Kanske det går långsamt och snubblande, men vi har ju möjlighet att få hjälp, bara vi vill ta emot den.

Till fjärde kapitlet
Till innehållsöversikt

Copyright: Berit Löfström