"ANTROPOSOFI OCH EKOFASCISM"?
Föreningen Vetenskap och Folkbildnings publicering och försvar av en historieförfalskning och en historieförfalskare
- en kritisk granskning
Av Sune Nordwall

Under senhösten 2003 utgav en "Föreningen Vetenskap och Folkbildning" en liten antologi med artiklar med anknytning till antroposofin, de flesta av dem hämtade från föreningens tidskrift, där de tidigare publicerats.

Föreningen, som är en svensk gren av den internationella skeptikerrörelsen, säger sig i sina stadgar ha som mål att "främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat". Stadgarna anger också: "Särskilt tar föreningen som sin uppgift att i en fri opinionsbildning bekämpa de felaktiga föreställningar som förekommer i frågor som kan avgöras vetenskapligt.".

Föreningen ägnar sig särskilt åt att med vad som framställs som vetenskapliga argument bekämpa trovärdigheten i vad av många uppfattar som uttryck för en andlig värld och en förståelse av på vilket sätt människan inte bara är en materiell, men också en andlig varelse.

Till det föreningen ägnat ett särskilt intresse genom åren sen den bildades 1982 hör antroposofin och antroposofiska verksamheter.

Antologin, redigerad av en Jesper Jerkert, som under några år var ordförande i föreningen och fortfarande är medlem i redaktionen för föreningens tidskrift, argumenterar bl a med hjälp av ett bidrag av en Peter Staudenmaier för att antroposofin skulle vara antisemitisk och rasistisk till sin natur.

Artikeln, med titeln "Antroposofi och ekofascism", är också sen länge publicerad på "Föreningen Vetenskap och Folkbildning"s website. Den finns också publicerad på ett antal andra ställen på internet i engelsk version.

Nedanstående är några kommentarer till vad Peter Staudenmaier skriver i sin artikel. Det återger också en diskussion med Jesper Jerkert under början av 2004 i Forskning och Framstegs diskussionsforum om Staudenmaiers bidrag till antologin. (De återfinns också här.)

PETER STAUDENMAIER - EN DOKUMENTERAD HISTORIEFÖRFALSKARE


Staudenmaier beskrivs i antologin som en "oberoende forskare och aktivist, särskilt specialiserad på tysk extremhöger och dess förbindelser med alternativrörelser". Den säger också att han "undervisar vid Institute for Social Ecology i Vermont, USA".

Antologins beskrivning av Staudenmaier, som i diskussioner brukar referera till sig själv som "historisk forskare", var en påtaglig skönmålning av honom under den neutrala ytan.

Att han undervisade vid ett ställe som kallas för ett "Institutet för socialekologi" skulle kunna antyda att han var en akademiskt verksam person. Fram till hösten 2007 antydde ingen mer lättfunnen information om honom på internet, vare sig av honom själv eller någon annan källa att han hade ens en grundläggande akademisk examen, vare sig i historia eller i något annat ämne, även om han gärna i diskussioner skickligt anlade en fasad av "historisk forskare". Han angav då att han hade en B.A. i (tysk) litteratur, studiet av konsten att framgångsrikt hitta på historier.

Närmare studier av de källor han i antologin hänvisar till, liksom diskussioner med honom, visar att han är en verbalt skicklig, men upprepat otillförlitlig historieförfalskare och -förvrängare i vad han skriver om antroposofin och antroposofiska verksamheter.

Se ex vis "Top 10 things wrong with Peter Staudenmaier's Anthroposophy and Ecofascism"

Som inledning till sitt bidrag till antologin skriver Staudenmaier om vad Steiner - enligt honom - säger i en föredragsserie i Oslo 1910 (ordagrann översättning av det engelska originalet, som VoF publicerat i en något lösare översättning):

"I juni 1910 inledde antroposofins grundare Rudolf Steiner en föredragsturné i Norge med ett föredrag för ett stort och uppmärksamt auditorium i Oslo. Föredragets titel var 'De enskilda europeiska nationssjälarnas mission i relation till den nordisk-germanska mytologin'. I Osloföredraget och under hela sin Norgeturné presenterade Steiner sin teori om 'nationella själar' ("Volksseelen" på tyska, Steiners modersmål) och ägnade särskild uppmärksamhet åt den 'nordiska andens' mysterier.

Nord- och Centraleuropas 'nationssjälar' är, förklarade Steiner, delar av den 'germansk-nordiska underrasen', världens mest andligt utvecklade etniska grupp, som i sin tur utgjorde förtruppen i den högst utvecklade av fem historiska 'rotraser'. Denna överlägsna femte rotras, sa Steiner till åhörarna, var naturligtvis den 'ariska rasen'."

Det låter ju förskräckligt! Det finns bara ett krux. En enkel jämförelse av vad han skriver med den historiska källa han säger sig beskriva visar omedelbart att vad han skriver i andra delen av sin inledning är en historieförfalskning i betydelsen en falsk beskrivning av vad Steiner säger i det historiskt dokumenterade föredraget och föredragsserien.

Vare sig i det första föredraget eller föredragsserien i sin helhet nämner Steiner med ett ord vare sig "rotraser" eller "den nordisk-germanska underrasen", eller "den 'ariska rasen'" som "den högst utvecklade av fem historiska 'rotraser'".

Det är en klart säljande, men osann, ren och skär rövarhistoria av Staudenmaier om Steiner och antroposofin, som han fantiserat ihop för att sälja in vad han sen fortsätter att skriva i artikeln och i flera år lurat människor att tro på.

Vad Steiner beskriver i första föredraget är istället bl a - till skillnad från vad Staudenmaier hävdar - människans andliga natur och något av naturen hos de änglar och ärkeänglar som beskrivs av den judisk-kristna traditionen.

Och vad föredragsserien kulminerar med är inte - i motsättning till vad Staudenmaiers inledning kanske skulle få en att förvänta - en hyllning till "den ariska rasen". Istället utgörs den av en beskrivning av hur allt fler människor, enligt Steiner, från mitten av 1900-talet skulle komma att ha en liknande upplevelse av Kristus som Paulus hade vid Damaskus.

När det har påpekats för Staudenmaier att hans beskrivning av föredraget och föredragsserien inte stämmer överens med verkligheten har han förstått att han inte bara rakt av kan erkänna sin uppenbara och lätt påvisbara historieförfalskning och korrigera den, eftersom det skulle visa hur lätt han hittar på olika rövarhistorier om antroposofin och därmed hans totala opålitlighet som "historisk forskare".

Istället har han både fräckt hävdat att hans beskrivning väl motsvarar första föredraget och föredragsserien i sin helhet men också i flera år upprepat försökt krångla sig ur sin uppenbara rövarhistoria med olika ordlekar, mentala rökridåer och nya obelagda historier.

Först sommaren 2003 - efter att sannolikt ha insett det ohållbara i att på sikt fortsätta att försvara sin ursprungliga och lätt påvisbara historieförfalskning - gjorde han i en diskussion lite i utkanten av internet, men inte på de ställen där han visste att hans artikel publiceras, en ny "redigerad" version av sin inledning (på engelska) lättillgänglig. Först 2005 har den ersatts med hans "redigerade" version på tre av de ställen där den publiceras på internet.

I den nya versionen har han tagit bort den mest uppenbart osanna delen av sin ursprungliga historieförfalskning; hänvisningen i inledningen till första föredraget i den föredragsserie han säger sig beskriva - som han först i flera år upprepade gånger försvarat på olika sätt! Istället har han ersatt den med en mildare variant, som bl a bara behållit inledningen som en hävdad beskrivning av föredragsserien i sin helhet.

Samtidigt fortsätter han i den "reviderade" inledningen till sin artikel att odla en form av likartad provocerande, men lätt dokumenterad form av osanningsenlighet som i den första versionen av inledningen.

Båda fallen framstår som säregna för att komma från en person som återkommande beskriver sig som "historisk forskare" och är svår att finna en motsvarighet till i offentlig svensk debatt. Det närmaste exemplet skulle möjligen vara det mycket mildare fallet med Reefat el Sayeds "doktorshatt" för en del år sen, spetsat med lika delar av den sociala och verbala förmågan hos bedragarna "Christopher Rockefeller" och "Catch me if you can" Frank Abagnale Jr att slå blå dunster i ögonen på människor.

Både historieförfalskningen i sig, Staudenmaiers förhållningssätt vid påvisandet och diskussionen av den, en närmare undersökning och jämförelse av vad han i övrigt skrivit om antroposofin med flera av de källor han säger sig basera sig på, och osanningsenligheten i den nya inledningen till hans artikel, berövar honom totalt varje form av trovärdighet i vad han skriver om antroposofin och verksamheter som baseras på antroposofin.

Alla faktorerna talar för att hans syfte med vad han skrivit och skriver om antroposofin inte mer än som en lek med ord är sanningssökande och -dokumenterande, men primärt rent manipulativt upprepat osann demagogi, klätt i en skenbart "vetenskaplig" framställningsform.

Staudenmaier är ett fenomen, och diskussioner med honom går sannolikt utanpå det mesta man möter i mer seriösa debatter i Sverige, där grunden är en respekt för vikten att tala sanning i vad man säger eller skriver.

Att just en förening som kallar sig Föreningen Vetenskap och Folkbildning, och som säger sig ha som ett av sina centrala mål att bekämpa sken- och pseudovetenskaplighet, fallit offer för just ett sådant uttalat exempel på pseudovetenskaplighet som Staudenmaiers skriverier, och inte bara upprepat publicerar, men sen också försvarar honom, när hans pseudovetenskaplighet blir dokumenterad, får väl betecknas som ett av de större självmålen i föreningens historia. Men det antyder också graden av verbal skicklighet hos Staudenmaier att slå blå dunster i ögonen på människor. 

"FÖRENINGEN VETENSKAP OCH FOLKBILDNING"S UPPREPADE PUBLICERING OCH FÖRSVAR AV STAUDENMAIER


När Staudenmaiers lätt påvisbara historieförfalskning har påpekats i Forskning och Framstegs internetdiskussionsforum, har redaktören för den antologi som ännu en gång publicerar Staudenmaier, Jesper Jerkert, hävdat att han - långt före sin utgivning av den antologi han publicerat - varit väl insatt i kritiken mot Staudenmaier för historieförfalskning. Men han har hävdat att han efter studier av både kritiken och Staudenmaiers svar på den har kommit fram till att den är oberättigad.

Han har också - efter att flera gånger ha pekats på hur han enkelt kan undersöka att han har fel genom att själv (online) läsa det föredrag Staudenmaier säger sig beskriva - hävdat att han "inte har tid" att undersöka saken och fortsatt att försvara förfalskningen.

Liksom Staudenmaier har han, efter att i diskussionen först upprepade gånger ha försvarat den, bara motvilligt erkänt förfalskningen med - av någon anledning - en likartad överslätande och vilseledande beskrivning av den som Staudenmaier på en tidpunkt:
"Sammanfattningsvis kan man säga, att vad Nordwall tycks ha rätt i kan röra enstaka ord. Staudenmaier skrev att Steiner talade om underraser i sitt föredrag 1910, men så tycks inte vara fallet."
Att det inte handlar om enstaka ord, men att den skandalösa påhittade delen av Staudenmaiers inledning totalt saknar stöd i föredraget (liksom i föredragsserien i sin helhet) lyckas på något sätt undgå Jerkert, också efter att han antyder att han faktiskt läst det.

Jerkerts upprepade försvar av den uppenbara historieförfalskningen och överslätande och vilseledande beskrivning av den, när han väl efter mycket motstånd börjar se närmare på den, strider mot ett ens elementärt sådant vetenskapligt förhållningssätt som "Föreningen Vetenskap och Folkbildning", för vilken han var ordförande från 2004 fram till våren 2008, annars säger sig verka för och talar för att föreningen inte mer än som yta sätter strävan efter konsekvent sanningsenlighet, som kärnan i all vetenskaplig strävan, över sitt missionerande försvar för en strikt sekulärhumanistisk världsåskådning.

Både publiceringen av antologin av "Föreningen Vetenskap och Folkbildning" liksom Jerkerts sätt att som redaktör för antologin fortsätta att försvara Staudenmaiers historieförfalskning efter att den flera gånger uttryckligen blivit dokumenterad för honom, kvalificerade "Föreningen Vetenskap och Folkbildning" och Jerkert som två av de främsta kandidaterna till titeln som "Årets Pseudovetenskapliga Förvillare 2004".

Fortfarande 2010, nio år efter föreningens ursprungliga publicering av artikeln, publicerar föreningen den på internet med den osanna inledningen i stort sett oförändrad, trots dess väl belagda osanningsenlighet. Som sådant framstår det mot ovanstående bakgrund som medveten hets mot antroposofin och antroposofer som kulturell grupp med användande av sådan skenvetenskaplighet, som föreningen annars i ord uttryckligen säger sig vilja bekämpa, en säregen situation.

Bl a inför ett hot om åtal för förtal av en av de personer Staudenmaier nämner i sin artikel, har förlaget som publicerat antologin beslutat att inte trycka om den, efter att den sålts slut.

Se också

För några andra kommentarer till Föreningen Vetenskap och Folkbildning, se
(några av artiklarna finns inte längre tillgängliga på sin ursprungliga plats på internet. Artikeltitlarna länkar därför, där kopior av artiklarna har arkiverats av web.archive.org, till de arkiverade kopiorna av artiklarna.)
Gå till huvudsidan.

Om du har några synpunkter eller förslag, skriv gärna några rader till