"FÖRENINGEN VETENSKAP OCH FOLKBILDNING"
- en kritisk granskning

PETER STAUDENMAIER OCH DET DÄR MED SANNINGEN

Under hösten 2003 har en "Föreningen för Vetenskap och Folkbildning" utgett en liten antologi med artiklar med anknytning till antroposofin. Artiklarna är i huvudsak hämtade från föreningens tidskrift, där de flesta av dem tidigare publicerats.

Det sista huvudbidraget har skrivits av en Peter Staudenmaier. För en närmare beskrivning av honom, se huvudsidan för denna avdelning om "Föreningen Vetenskap och Folkbildning".

Hans bidrag inleds med en ren och skär historieförfalskning som bl a säger sig beskriva det första föredraget i en föredragsserie av Rudolf Steiner i Oslo 1910.

Staudenmaier skriver (i direkt översättning från det engelska originalet):

"I juni 1910 inledde antroposofins grundare Rudolf Steiner en föredragsturné i Norge med ett föredrag för ett stort och uppmärksamt auditorium i Oslo. Föredragets titel var 'De enskilda europeiska nationella själarnas mission i relation till den nordisk-germanska mytologin'. I Osloföredraget och under hela sin Norgeturné presenterade Steiner sin teori om 'nationella själar' ("Volksseelen" på tyska, Steiners modersmål) och ägnade särskild uppmärksamhet åt den 'nordiska andens' mysterier.

Nord- och Centraleuropas 'nationssjälar' är, förklarade Steiner, delar av den 'germansk-nordiska underrasen', världens mest andligt utvecklade etniska grupp, som i sin tur utgjorde förtruppen i den högst utvecklade av fem historiska 'rotraser'. Denna överlägsna femte rotras, sa Steiner till åhörarna, var naturligtvis den 'ariska rasen'."

Det föredrag han säger sig beskriva återfinns nedan.

Istället för att beskriva vad Staudenmaier hävdar utgör det bl a en kort introducerande beskrivning av naturen hos änglar, ärkeänglar och andra andliga väsen som beskrivs i den judiskt-kristna traditionen, som grund för att förstå hur de har verkat in i människans och mänsklighetens utvecklingen genom historien, som Steiner uppfattade det.

Föredraget är hållet i en aristoteliskt resonerande och utredande anda, på ett sätt som senare vidarefördes av Thomas av Aquino under medeltiden i hans sätt att resonera om och försöka förstå den kristna traditionens sätt att beskriva den andliga världen.

I föredraget, liksom i hela sin verksamhet, förenar och för Steiner vidare det sätt att förstå naturen och människan, som präglade Aristoteles sätt att tänka, och senare Thomas av Aquinos då han (Aquino) försökte visa att det inte föreligger någon motsättning mellan ett aristoteliskt sätt att förstå naturen och människan och den andliga förståelse av människan och världen, som kommer till uttryck i kristendomen.

I antroposofin vidgar Steiner perspektivet till att också visa hur ett sätt att närma sig världen med utgångspunkt i den idealistiska filosofitraditionen, med rötter hos Aristoteles och Platon, gör det möjligt att också närma sig och förstå andra kulturtraditioner än den specifikt kristna.
 

STAUDENMAIERS OLIKA PÅHITTADE HISTORIER

Staudenmaiers dokumenterade historieförfalskning som beskrivning av föredraget, liksom av föredragsserien i sin helhet, och hans sätt att försvara den genom flera år med olika ordlekar och mentala rökridåer efter att ha publicerat den, är en historia som sannolikt går utanpå det mesta man möter i mer seriösa sammanhang i Sverige, om man råkar ha följt hans kommentarer lite de senaste åren.

För en antydan om Staudenmaiers sätt att förhålla sig vid kommentarer om sanningshalten i vad han egentligen skriver, se här (en sida på engelska, eftersom den uppstått i samband med diskussioner på internet om hans olika historier).

För en jämförelse av vad Staudenmaier skriver i sin inledning med föredragsserien i sin helhet, se här. Jämförelsen talar för att hans påstående i inledningen, att den också beskriver föredragsserien som helhet, saknar verklighetsgrund med avseende på sin centrala andra del.

Staudenmaiers lättsamma sätt att återkommande beskriva sig som en "historisk forskare" och som inledning till vad han utvecklat som skriverier om antroposofin sno ihop en säljande rövarhistoria om ett föredrag av Steiner, som framställer Steiner som en antisemitisk arisk överhöghetsförespråkare, och göra det i en form som hävdar sig vara en verklighetsbeskrivning genom att med år och titel ange den "källa" han säger sig beskriva, utgör ett "djärvt" raffinerat demagogiskt grepp.

Detta inte minst som var och en lätt kan skaffa källan ifråga i original, eller läsa den på internet både i original och i engelsk översättning, liksom på svenska (nedan).

Men den lätt demonstrerade historieförfalskningen berövar honom också varje trovärdighet i vad han fortsätter att skriva i artikeln och senare fortsatt att skriva om antroposofin, när man analyserar inledningen närmare och jämför den med den källa han säger sig beskriva.

Den totala brist på trovärdighet som jämförelsen avslöjar hos Staudenmaier som självutnämnd "historisk forskare" bekräftas också av det sätt han vid påpekandet av hans historieförfalskning under flera år med olika ordlekar och rökridåer försvarat sin historieförfalskning när den påpekats. För några av de olika påhittade historier och rökridåer av Staudenmaier, som han dragit till med för att komma ur det faktum att han inlett sin karriär som "historisk forskare" och soloförfattare om antroposofin med en påhittad, men naturligtvis medvetet säljande rövarhistoria, se här.

Hans totala brist på trovärdighet som "historisk forskare" bekräftas också av det sätt han i personlig korrespondens i november 2001 beskrivit hur han försökt få olika sajter att ersätta hans uppenbara och lätt dokumenterade historieförfalskning med en ny något "reviderad" version av artikeln, när han har kontrollerat sin säljande rövarhistoria mot den faktiska källa han han hävdat sig beskriva och upprepade gånger över flera år försvarat med olika nya rövarhistorier, och sett att den nog inte stämmer riktigt sådär bra som han trodde i sin "historiska fantasi" när han skrev sin artikel.

Men korrespondensen med honom visar också hur han noterat att ingen av de han sänt den "reviderade" versionen till har ersatt den ursprungliga versionen med den uppenbara historieförfalskningen med den "reviderade" versionen. När han sett det, skriver han att han inte (fortsatte att) bekymra dem om saken, och förklarar det med:

"Jag tar inte de här sakerna tillnärmelsevis så allvarligt som du."

Det närmaste han kommer någon person i undertecknads erfarenhetensvärld, i sitt manipulativt språkligt välutvecklade sätt att beskriva verkligheten och resonera om sitt sätt att beskriva den, är den bedragare som kallat sig "Christopher Rockefeller" och som intervjuades i ett "60 Minutes"-inslag under våren 2003, som också sändes i svensk TV.

En annan av de som närmast verkar ha uppvisat motsvarande språkliga raffinemang, klara sociala begåvning och förmåga att slå blå dunster i ögonen på människor, som Staudenmaier uppvisar i sin anti-antroposofiska demagogi och diskussioner med honom är Frank Abagnale Jr., vars liv ligger till grund för filmen "Catch Me If You Can".
 

NÅGRA YTTERLIGARE EXEMPEL PÅ STAUDENMAIERS MANIPULATIVA SÄTT ATT I SINA ARTIKLAR BESKRIVA DE KÄLLOR HAN SÄGER SIG HÄNVISA TILL

Har man efter en första anblick börjat tränga igenom Staudenmaiers välformulerade yta, genom att analysera och jämföra vad han skriver med de källor han säger sig åberopa sig på, och upptäckt den upprepade totala brist på trovärdighet och tillförlitlighet hos Staudenmaier som då visar sig i förhållande till de dokumenterade källor han säger sig åberopa sig på, framstår det snart som ointressant att läsa vidare vad han skriver.

Det enda skälet att göra det är att studera det som exempel på hans lättsamma sätt och väl utvecklade förmåga att slå blå dunster i ögonen på människor om antroposofin och antroposofiska verksamheter med mer eller mindre manipulativa, raffinerat välformulerade demagogiska argument i form av obelagda påståenden, osanningar, halvsanningar och historieförvrängningar.

Eftersom hans demagogi upprepade gånger publiceras, sprids och fortsätter att försvaras, i Sverige särskilt av en förening, som i ord säger sig ha som mål att verka för att främja folkbildning om "vetenskapens metoder och resultat", kan det framstå som viktigt att demonstrera med några ytterligare exempel på vilket återkommande manipulativa sätt Staudenmaier utvecklar sin demagogi i sina skriverier.

Det är sannolikt svårt för de flesta att hitta de källor Staudenmaier säger sig åberopa sig på. Exemplen är därför valda för att de gör det möjligt för var och en att kontrollera vad han skriver mot den källa han säger sig hänvisa till, genom att den finns publicerad online på internet (på engelska). Källan är Steiners självbiografi.

Ett exempel gäller en känd chauvinistisk professor i historia vid universitetet i Berlin vid namn Heinrich von Treitschke, som Steiner träffade vid ett tillfälle under början av 30-åren under 1890-talet, under en lunch hos chefen för Goethearkivet i Weimar, där Steiner arbetade med redigeringen av Goethes naturvetenskapliga verk.

För en beskrivning och jämförelse av hur Steiner själv beskriver sitt möte med professorn ifråga, med hur Staudenmaier (tillsammans med en Peter Zegers) beskriver Steiners beskrivning av professorn och sitt möte med honom vid tillfället ifråga, se här.

Det andra exemplet gäller en nationalistisk författare och antisemitisk ideolog vid namn Langbehn under slutet av 1800-talet. För en dokumentation och jämförelse av Steiners faktiska beskrivning av ett centralt antisemitiskt verk av Langbehn och sin upplevelse av det, med det sätt på vilket Staudenmaier och Zegers återger Steiners beskrivning av sin upplevelse av och uppfattning om verket ifråga, se här.
 

STAUDENMAIER RESPEKTIVE DE NAZISTISKA LEDARNA i TYSKLAND UNDER 1930-TALET OM ANTROPOSOFIN

Efter den historieförfalskning Staudenmaier använder för att sälja in vad han sen skriver i sitt kapitel i den antologi "Föreningen Vetenskap och Folkbildning" publicerade under senhösten 2003, skriver han:

"Tycker man att denna besynnerliga kosmologi verkar skrämmande lik Himmlers och Hitlers germanska myter, så bör det understrykas att likheterna inte är tillfälliga"
I november 1935 utfärdade Heydrich som ställföreträdande chef för Gestapo ett beslut att upplösa Antroposofiska Sällskapet. Som motivation för förbudet, formulerad efter grundliga studier av bl a tyska akademiker, anges att antroposofin i sina viktigaste delar står i direkt motsättning till nationalsocialismen och dess tankar om "blod, ras och folk", liksom dess idé om den totalitära staten.

Nazisternas förbud mot Antroposofiska Sällskapet i Tyskland 1935 och deras sätt att motivera det talar för att de inte höll med om vad Staudenmaier skriver.

För en jämförelse av vad Staudenmaier skriver med hur de nazistiska ledarna själva uppfattade de av Staudenmaier hävdade "likheterna" mellan antroposofin och nazismen, se den sammanfattande motivationen för beslutet att beordra upplösningen av Antroposofiska Sällskapet och något om de studier som låg till grund för den. 

Nedan återfinns det föredrag, som Staudenmaier beskriver på följande "säljande" sätt som inledning på sin karriär som självhävdad "historisk forskare":

"I föredraget ... presenterade Steiner sin teori om folksjälar ("Volksseelen") och ägnade "den nordiska andens mysterier" särskild uppmärksamhet.

Nord- och Centraleuropas "Volksseelen", förklarade han, är delar av den "germansk-nordiska underrasen" - världens mest andligt utvecklade etniska grupp, som i sin tur utgör förtruppen i den högst utvecklade av historiens fem "rotraser". Denna överlägsna femte rotras är naturligtvis "den ariska rasen".

och som Jesper Jerkert, som offentlig företrädare för "Föreningen Vetenskap och Folkbildning" och återpublicerare av Staudenmaiers rövarhistoria i vad som framställs som en "vetenskaplig" antologi om antroposofin hösten 2003, i en debatt med Jerkert om det lättsamma sätt på vilket Staudenmaier hittar på rövarhistorier, kommenterar med:
"Sammanfattningsvis kan man säga, att vad Nordwall tycks ha rätt i kan röra enstaka ord. Staudenmaier skrev att Steiner talade om underraser i sitt föredrag 1910, men så tycks inte vara fallet."
Steiner talar inte bara inte om "underraser", som Jerkert inte lyckas hitta i föredraget, eller den "germansk-nordiska underrasen", som Staudenmaier skriver i inledningen till sin artikel.

Han säger inte ett ord av vad Staudenmaier hävdar i andra delen av sin inledning om "rotraser", den "femte rotrasen" eller "den ariska rasen" som den "överlägsna femte rotrasen", och sen upprepade gånger försvarat på olika sätt under flera år med olika nya rövarhistorier och rökridåer, när bl a undertecknad pekat på att han talar osanning i sin beskrivning av föredraget ifråga (liksom av föredragsserien i sin helhet).

Det är en ren rövarhistoria av Staudenmaier.

Eller som Jesper Jerkert skriver i en debatt med honom i februari 2004 i Forskning och Framstegs diskussionsforum:

"Nordwall lägger ut långa artiklar där han "analyserar" olika uttalanden som påstås motsäga varandra. Han återger långa Steiner-citat som uppges neutralisera de kortare citat som av kritikerna utpekats som rasistiska. Men det intryck jag fick av att läsa Nordwalls dittills publicerade artiklar för ca två år sedan var att jag inte förstod vari motsägelserna bestod. När jag frågar Staudenmaier får jag samma svar: Inte heller han hittar de påstådda motsägelserna,"
Närmare undersökningar och jämförelser av vad Staudenmaier fortsätter att skriva i sin artikel "Antroposofi och ekofascism" om antroposofin och antroposofiska verksamheter med de källor och faktiska förhållanden han säger sig beskriva, efter sin första "säljande" historieförfalskning om antroposofin, talar för att hans beskrivning av föredraget utgör ett typexempel på hans återkommande manipulativa och opålitliga sätt att beskriva de källor han säger sig basera sig på i vad han skriver.


FÖRSTA FÖREDRAGET

Kristiania (Oslo) 7 juni 1910

Änglar, folkandar och tidsandar
och deras verksamhet i mänsklighetsutvecklingen

Det är en stor tillfredsställelse för mig att för tredje gången få hålla en längre föredragsserie för våra vänner här i Norge, och efter vår kära vän Eriksens ord vill jag bara säga att den hjärtliga välkomsthälsning, som han gett mig, av mig besvaras lika hjärtligt och ur lika djupa själsgrunder.

Jag hoppas även att den nu påbörjade föredragsserien kan bidra en del till kunskapen om det som vi kallar totalbilden av vår världsåskådning. I denna föredragsserie skulle jag vilja påvisa att den måste innehålla mycket som tillhör de mest genomgripande sanningarna i vår världsåskådning, något av det som egentligen ännu är ganska främmande för människans nuvarande tänkande. Därför ber jag de ärade vänner, som föga har befattat sig med den andevetenskapliga världsåskådningens mer långtgående frågor, att ta hänsyn till att vi inte skulle komma framåt, om vi inte från tid till annan ständigt tar ett kraftigt språng i de delar av andlig kunskap som ligger ganska fjärran från den nuvarande mänskliga tanken, känslan och förnimmelsen.

Från den synpunkten blir det många gånger nödvändigt att visa en smula god vilja, ty för att kunna lägga fram alla belägg och bevis för det som kommer att sägas här under de närmaste dagarna, krävs mycket längre tid än den som står till buds. Vi skulle inte komma framåt, om vi inte kan appellera till den goda viljan att möta dessa framställningar med andlig förståelse. Det område, som vi här berör, undvikes i själva verket ända in i våra dagar av ockultister,mystiker och teosofer, emedan det fordras en hög grad av fördomsfrihet för att utan motsträvighet ta emot de ting som sägs.

Vad därmed menas förstår ni kanske bäst om ni erinrar er att man i en viss grad av mystisk eller ockult utveckling kallas "en hemlös människa". Detta är ett tekniskt uttryck, och om vi utan omsvep - då vi inte talar om kunskapsvägen - vill karakterisera vad som menas med ordet "hemlös människa", kan vi i korthet säga att så kallas den person som i sin kunskap om och uppfattning av mänsklighetens stora lagar är fullständigt opåverkad av allt som stiger upp inom människan från den plats där hon lever i sin folkgemenskap.

Vi kan också säga att en hemlös människa är den som förmår att ta upp mänsklighetens stora mission i sig utan att blanda in de speciella nyanser av känslor och förnimmelser som växer fram ur hemtraktens mark. Därav ser ni att till en viss mognadsgrad av mystisk eller ockult utveckling hör en fri synpunkt på det som vi med all rätt betraktar som något stort, men som vi å andra sidan ifråga om ett enskilt människoliv betecknar som de enskilda folkandarnas mission, det som från själva marken och från folkens ande lämnar de enskilda bidragen till hela mänsklighetens mission.

Vi skall alltså skildra det stora av det som en hemlös människa i visst avseende måste bli fri ifrån. De hemlösa människorna har i alla tider, från urgamla tider fram till våra dagar, alltid vetat att om de skulle skildra hemlöshetens karaktär i hela dess utsträckning, skulle de möta mycket ringa förståelse. Främst skulle de möta den fördom som kan uttryckas i förebråelsen: Ni har ju förlorat allt samband med fosterjorden; ni har ju ingen förståelse för det som är dyrbarast för människorna. - Men så är det inte.

Hemlöshet är i själva verket en omväg - eller kan åtminstone vara det. Sedan den heliga hemlösheten är uppnådd, leder vägen tillbaka till folksubstanserna, till samklangen med det bofasta i mänsklighetsutvecklingen. Detta måste påvisas på förhand. Å andra sidan är det inte ogrundat att just i vår tid på ett sakligt sätt tala om de olika folksjälarnas mission inom mänskligheten.

Liksom det fanns skäl för att till en viss grad tiga om denna mission, så är det nu i vår tid motiverat att börja tala om den. Det är alldeles särskilt viktigt emedan mänsklighetens närmaste öden i mycket högre grad än förut skall sammanföra människorna till en gemensam mänsklighetsmission. Men till denna gemensamma mission kommer de enskilda medlemmarna av folket endast att kunna lämna fria, konkreta bidrag, om de har förståelse för sitt folk, vad man kan kalla "folkets självkännedom". I de apolliniska mysterierna i det gamla Grekland spelade orden: "Känn dig själv" en stor roll, och i en inte alltför avlägsen framtid kommer orden: "Känn er själva som folksjälar" att riktas till folksjälarna. Dessa ord kommer att ha en viss betydelse för mänsklighetens framtida verksamhet.

Nu är det i vår tid alldeles särskilt svårt att erkänna väsen, vilka så att säga inte finns för den yttre materiella varseblivningen och kunskapen. Det kanske inte är så svårt för vår tid att erkänna att människan, sådan hon står framför oss i världen, har vissa led, vissa delar av sitt väsen som är översinnliga och osynliga. Kanske kommer mänsklighetens nuvarande materialistiska sinne att ha lättare för att hysa den tanken, att varelser, vars yttre fysiska sida man kan se - som till exempel människorna - även har en översinnlig, osynlig del. Men det är mycket begärt av vår tids människor att man skall tala till dem om väsen som egentligen inte finns enligt vanligt sätt att se. Ty vad är det egentligen som man kallar folksjäl och folkande? Det är på sin höjd vad man anser vara en egenskap, en gemensam egenskap hos så och så många hundra eller miljoner människor som är sammanförda på en viss mark. Att något som lever utanför dessa miljoner människor, något realt som ligger till grund för detta begrepp, något som kan täckas med begreppet folkande, det är svårt att klargöra för ett modernt medvetande.

Om man till exempel skulle fråga vad den schweiziska folkanden innebär för en nutida människa, skulle hon i abstrakta ordalag beskriva några egenskaper som de människor äger, vilka bebor det schweiziska området av Alperna och Jurabergen, och hon har klart för sig att detta inte motsvarar något som man kan förstå med yttre kunskapskrafter, med ögonen eller andra varseblivningsorgan. Det första måste vara att man på ett öppet och ärligt vis kan utveckla tanken att det finns varelser som inte utan vidare tar sig fysiska uttryck, inte framträder för den vanliga varseblivningsförmågan. Man måste lära sig att mellan de sinnligt varseblivbara varelserna finns andra osynliga som påverkar synliga varelser, liksom en människa påverkar sina händers och fingrars rörelser.

Man kan alltså tala om den schweiziska folkanden som om en människoande och lika noga skilja människoanden från hennes tio fingrar, liksom man kan skilja den schweiziska folkanden från de miljoner människor som bor bland Schweiz berg. Den är något mer, nämligen ett väsen, liksom människan själv är ett väsen. Människorna skiljer sig därifrån bara genom att de visar en fysisk yttersida för den mänskliga varseblivningsförmågan. På sådant sätt som människan framstår för den sinnliga varseblivningsförmågan kan inte en folkande visa sig. Den har ingen yttre framtoning, ingenting som man kan varsebli med förnimmelseorgan eller yttre sinnen. Men likväl är folkanden ett alltigenom realt väsen.

I dag skall vi försöka göra oss en föreställning om ett sådant realt väsen. Hur gör vi i andevetenskapen när vi vill föreställa oss detta? Ett karakteristiskt exempel därpå får vi om vi kastar en blick på människans väsen.

När vi andevetenskapligt beskriver människan, skiljer vi på fysisk kropp, eter- eller livskropp, astralkropp eller förnimmelsekropp och det som vi betecknar som människoväsendets högsta led, jaget. Vi vet alltså att vi har den nuvarande människan inför oss i det som vi kallar fysisk kropp, eterkropp, astralkropp och jag. Men vi vet också att vi i framtiden emotser en utveckling av mänskligheten och att jaget arbetar på människans tre nedre väsensled, så att det förandligar dessa led och omarbetar dem från nuvarande lägre form till en högre.

Jaget kommer att omarbeta astralkroppen så att den blir något annat än den är nu. Astralkroppen kommer då att bli vad ni känner till under namnet andesjälv eller manas. Likaså utför jaget ett än högre arbete på eterkroppen eller livskroppen genom att omarbeta den och prägla den till det som vi kallar livsande eller buddhi. Och slutligen, det högsta arbete, som vi tills vidare kan tänka oss att människan kan utföra, är att hon förandligar det mest motspänstiga väsensledet, den fysiska kroppen och metamorfoserar den till ande. Det högsta ledet av människans väsen blir andemänniska eller atma, när jaget har omvandlat vår nuvarande fysiska kropp, som vi nu ser som vårt grövsta och mest materiella led. Den mänskliga naturen har således tre väsensled som har utvecklats i förgången tid, och emotser tre nya, som jaget i framtiden kommer att bearbeta.

Vi ser också att mellan arbetet i förfluten tid och i framtiden, då de tre högre leden skall utbildas, ligger ett nuvarande arbete. Vi vet att vi måste tänka oss jaget självt uppdelat. Det arbetar på ett slags mellanliggande väsensled. Vi talar därför om att mellan astralkroppen, som blev till i det förgångna, och andesjälvet eller manas, som kommer människan till del framtiden, ligger de tre förberedande leden: förnimmelsesjälen, det lägsta ledet som jaget har bearbetat, förstånds- eller känslosjälen och medvetenhetssjälen.

Vi kan alltså säga att av det som vi utarbetar som andesjälv eller manas ännu mycket litet finns hos människan i våra dagar, på sin höjd en början. Däremot har människan förberett sig för detta framtida arbete genom att hon har lärt sig att i viss mån behärska sina tre lägre led. Hon har lärt sig behärska förnimmelsekroppen eller astralkroppen genom att tränga in i den med sitt jag och där utbildat förnimmelsesjälen. På samma sätt som förnimmelsesjälen står i ett visst förhållande till förnimmelsekroppen, står förstånds- eller känslosjälen i ett visst förhållande till eter- eller livskroppen, varför denna är en svag förebild till det som skall bli livsanden eller buddhi - en svag, men dock en förebild. Och innehållet i medvetenhetssjälen är på sätt och vis av jaget redan inarbetat i den fysiska kroppen. Därför är medvetenhetssjälen en svag förebild av det som en gång skall bli andemänniska eller atma.

Vi kan också säga: Hos den nuvarande människan ser vi fyra olika led, om vi bortser från obetydliga delar vilka hon har utarbetat av astralkroppen som en början till andesjälvet eller manas:

den fysiska kroppen,
eterkroppen,
astralkroppen,
det i denna arbetande jaget,
och vidare som en förebild till de högre leden:
förnimmelsesjälen,
förståndssjälen,
medvetenhetssjälen.
Där ser vi människan som det väsen hon är i våra dagar och uppfattar hur hon utvecklas i nuet. Vi formligen ser hur jaget utarbetar de högre väsensleden, sedan förnimmelse-, förstånds- och medvetenhetssjälen utarbetats som förberedelse. Vi ser jaget arbeta med förnimmelse-, förstånds- och medvetenhetssjälens krafter på astralkroppen och på början till andesjälvet. Vi ser människan i detta arbetsmoment.

De flesta av er har väl befattat sig med vad vi kallar utforskning av Akashakrönikan, nämligen med människans utveckling i långt förgångna tider och med utblicken in i en avlägsen framtid. Ni vet då att människorna, sådana jag här i korta drag tecknat dem, har utvecklats. Vi kan se tillbaka till en avlägsen tid och ser att människorna behövde långa utvecklingsepoker för att bilda och vidareutveckla de första anlagen till den fysiska kroppen, sedan till eterkroppen och slutligen till astralkroppen. Därtill behövdes långa tidsrymder, och ni vet kanske också att den tidigare utvecklingen av människans väsen, till exempel utvecklingen av astralkroppen, inte skedde i det tillstånd som jorden befinner sig i nu, utan i ett tidigare tillstånd, måntillvaron.

Liksom vi vet att det nuvarande livet är en följd av tidigare jordeliv, så kan vi också se tillbaka på tidigare inkarnationer av vår jord. Vad vi kallar förnimmelsesjäl och förstånds- eller känslosjäl bildades först under jordens nuvarande tillstånd. Under måntillvaron inplantades astralkroppen och under en tidigare tillvaro, soltillståndet, blev eterkroppen infogad och ännu tidigare, under Saturnustillståndet, den fysiska kroppen. Vi kan alltså blicka tillbaka på tre inkarnationer av jorden, och vi ser att ett av de led, som människan numera bär inom sig, får sitt första anlag och utvecklas vidare under var och en av dessa inkarnationer.

Ytterligare måste något betonas när vi talar om Saturnus-, sol- och måntillstånden. På samma sätt som vi människor på jorden genomgår det tillstånd vi kan kalla mänsklighetens självmedvetna tillstånd, har under de tidigare mån-, sol- och Saturnustillstånden andra väsen genomgått de utvecklingssteg som vi genomgår på jorden. Det är därvid tämligen likgiltigt om man benämner dessa väsen med den terminologi, som används i orienten, eller med den som är bruklig västerlandet.

De väsen, som under måntillståndet stod på det plan där människan nu står och som är de närmast högre väsendena över oss, kallar vi med den kristna esoterikens terminologi angeloi eller änglar. De står ett steg över människan emedan de har absolverat sitt mänskliga stadium en epok tidigare. Under det gamla måntillståndet var de alltså vad vi nu är. Men det var inte så, att de gick omkring på den gamla månen som människorna nu gör på jorden. De var väsen på mänsklighetens stadium, men de levde inte som människorna i kött och blod. Deras stadium motsvarade endast mänsklighetens nuvarande utveckling.

Likaså fanns det väsen av högre slag, vilka genomgick mänsklighetsutvecklingen under det gamla soltillståndet. Det är arkangeloi eller ärkeänglar, väsen som står två steg högre än människan och alltså genomgick sitt mänsklighetsstadium två epoker tidigare.

Om vi går tillbaka till vår jords första inkarnation, till Saturnustillståndet, finner vi de väsen som genomgick sitt människostadium, vilka vi kallar personlighetens andar, Arkai, urbegynnelser. Dessa väsen var alltså människor i en längesedan förgången tid under det gamla Saturnustillståndet. Vi kan således säga: urbegynnelser, Arkai, var människor på den gamla Saturnus, ärkeänglar, arkangeloi, var människor på den gamla solen, änglar eller angeloi var människor på den gamla månen och människor är människor på vår nuvarande jord.

Då vi nu vet att vår utveckling går vidare i framtiden och att vi utvecklar våra lägre led, astralkroppen, eterkroppen och den fysiska kroppen, måste vi fråga: Är det inte naturligt att de väsen, som tidigare genomgick sitt människostadium, nu befinner sig på det plan där de omarbetar sin astralkropp till andesjälv eller manas?

Liksom vi under jordens nästa inkarnation - Jupitertillvaron - blir färdiga med omgestaltningen av vår astralkropp till andesjälv eller manas, så blir de väsen, som var människor under måntillståndet, angeloi, färdiga med omgestaltningen av sina astralkroppar till andesjälv eller manas under vår jordtillvaro. Under vår jords inkarnation genomgår de vad vi kommer att genomgå under jordens nästa inkarnation.

Om vi ser ännu längre tillbaka på de väsen, som var människor under den gamla soltillvaron, genomgick de under måntillståndet vad vi kommer att genomgå först under nästa inkarnation av jorden. De står på det stadium som människan kommer att göra när hon med sitt jag omarbetar sin eter- eller livskropp till livsande eller buddhi. Dessa arkangeloi eller ärkeänglar är alltså väsen som står två steg över oss, ett stadium som vi kommer att uppnå i framtiden när vårt jag kommer att omarbeta livskroppen till livsande eller buddhi. Vi ser att dessa väsen nu arbetar på sin eterkropp eller livskropp och omformar den till livsande eller buddhi.

Likaså finns det än högre väsen, personlighetens andar, och de står på ett ännu högre plan än ärkeänglarna, ett plan som människan kommer att uppnå i en ännu mer avlägsen framtid, när hon kan omarbeta den fysiska kroppen till atma eller andemänniska.

Lika verklig som människan är på sitt nuvarande stadium av tillvaro, lika verkliga är dessa väsen på sitt ovan skildrade plan av tillvaro. Lika visst som de står över oss är de realiteter. Men deras realitet är inte främmande för jorden, den ingriper och verkar in i vår mänskliga tillvaro. Vi kan fråga oss hur dessa högre väsen ingriper i vårt liv. Om vi vill göra detta klart för oss, måste vi ta hänsyn till att de i sitt arbete erbjuder en annan andlig anblick än den vi nu kallar människor. I själva verket är det en avsevärd skillnad mellan dessa över människan stående väsen och dem som nu befinner sig på människostadiet. Hur märkligt detta än låter, så kommer det att bli fullständigt klart för er under de närmaste dagarna.

Vad som här sägs utgår från en verklig andlig forskning. Sådan människan är nu befinner hon sig i ett mellantillstånd av sin tillvaro. Så som jaget nu arbetar på de lägre väsensleden kommer det inte alltid att göra. Hela det mänskliga väsendet är nu liksom sammanhängande, det är inte avbrutet av någonting. Detta kan bli annorlunda i den mänskliga utvecklingens framtid, och det blir väsentligt annorlunda. När människan en gång hunnit så långt att hon med fullt medvetande arbetar på sin astralkropp och med sitt jag omarbetar astralkroppen till andesjälv eller manas, kommer hon att vid fullt medvetande befinna sig i ett liknande tillstånd som hon nu omedvetet eller undermedvetet befinner sig i under sömnen.

Föreställ er människans sömntillstånd. Under sömnen rycker hon ut sin astralkropp och sitt jag ur den fysiska kroppen och eterkroppen. Dessa låter hon ligga kvar i sängen och liksom svävar utanför dem. Tänk er nu människan i detta tillstånd så, att medvetandet vaknar: Jag är ett jag - att jaget vaknar i andekroppen liksom det finns i det vakna medvetna dagstillståndet. Vilken märkvärdig anblick skulle inte människan vara för sig själv! På ett ställe skulle hon känna: "Här är jag", och på en annan plats långt nedanför: "Där är min fysiska kropp och min eterkropp, och de tillhör mig, men med mina andra väsensled svävar jag ovanför."

När en människa i vår tid blir medveten i sin astralkropp, utanför sin fysiska kropp och eterkropp, kan hon visserligen inte göra annat - även om hon är aldrig så högt utvecklad på jorden - än fritt röra sig hit och dit i sin astralkropp. Hon kan vara verksam någonstans i världen utan sin fysiska kropp men kan det ännu inte med sin fysiska kropp och eterkropp. I en avlägsen framtid kommer hon att utifrån kunna leda även dessa väsensled från en plats till exempel i norra Europa till en annan plats och befalla dem att gå vidare och utifrån leda deras rörelser. Men det går inte i dag. Det kommer hon att kunna när människans utveckling gått från jordtillståndet till Jupiterstadiet, det följande utvecklingsstadiet av vår jordplanet. Detta blir också människans följande utvecklingstillstånd. Då kommer vi att känna att vi i viss mån kan dirigera oss själva utifrån. Det är det väsentliga. Och det leder till en uppspaltning av det nuvarande mänskliga väsendet.

Det materialistiska medvetandet kan visserligen inte komma någon vart med detta. Det kan inte se ting som redan nu i visst avseende realt förekommer i yttervärlden på liknande sätt som det en gång i framtiden skall förekomma hos människan. Sådana fenomen finns redan. Människorna skulle kunna varsebli dem om de gav akt på dem. De skulle då se att det finns vissa varelser som till exempel har utvecklat sig för tidigt. Liksom människorna måste avvakta rätt tidpunkt för att nå fram till Jupitertillståndet och kunna leda sin fysiska kropp och sin eteriska kropp, så finns det varelser som inte väntat på den rätta tidpunkten, utan har utvecklat sig för tidigt. Sådana har vi i fågelvärlden. Det är de fåglar som varje år företar långa flyttfärder över jorden. Den så kallade gruppsjälen sammanhänger här med varje fågels eterkropp.

Liksom gruppsjälen dirigerar fåglarnas regelbundna flyttfärder, så kommer människan, sedan hon utvecklat sitt andesjälv eller manas, att befalla över sin fysiska kropp och eterkropp och sätta dem i rörelse. I högre mening kommer människan att dirigera dem och sätta dem i rörelse utifrån, när hon hunnit så långt att hon omarbetar eter- eller livskroppen. Redan i dag finns väsen som kan detta. Det är arkangeloi eller ärkeänglarna. De kan utifrån dirigera sin eteriska och fysiska kropp, men dessutom kan de arbeta på sin egen eterkropp.

Försök att bilda er ett begrepp om väsen, vilka är verksamma i jordens omkrets och med sitt jag finns i jordens atmosfär. Med sitt jag har de redan omvandlat sin astralkropp så att de äger ett fullt utvecklat andesjälv eller manas. Men nu verkar dessa väsen vidare på vår jord med sitt andesjälv eller manas och arbetar i människorna genom att omforma vår eter- eller livskropp. De har nått det stadiet att de omgestaltar eter- eller livskroppen till buddhi eller livsande.

Om ni tänker er sådana väsen som vi kallar ärkeänglarnas hierarki, får ni ett begrepp om vad man kallar folkandar, jordens dirigerande folkandar. Folkandarna tillhör ärkeänglarnas eller arkangelois plan. Vi kommer att få se hur de dirigerar eter- eller livskroppen, och hur de därigenom påverkar mänskligheten och drar in den i sin egen verksamhet. Om vi betraktar de olika folken på vår jord, ser vi att vart och ett av dem har sitt eget sätt att leva och sina karakteristiska egenskaper. Där har vi en avbild av vad vi kan betrakta som folkandarnas mission.

Dessa väsen är folkens inspiratörer. Om vi förstår deras mission, kan vi säga vad ett folk är. Ett folk är en sammanhörande grupp människor, som är ledd av en arkangeloi eller ärkeängel. Vad de enskilda medlemmarna av ett folk uträttar, blir de inspirerade till genom dessa väsen. Genom att vi föreställer oss att folkandarna är individuellt olika, liksom människorna, skall vi finna det begripligt att de olika folkgrupperna är arkangelois individuella mission. Om vi andligen åskådliggör för oss hur folk efter folk och även samtidiga folk lever och verkar i världshistorien, kan vi nu föreställa oss, åtminstone i abstrakt form - den blir mer konkret i de följande föredragen - att allt som där försiggår är inspirerat av dessa andliga väsen. Men en sak kan vi lätt föreställa oss, nämligen att något annat äger rum i världsutvecklingen vid sidan av den verksamhet folk efter folk har.

Om ni överblickar den tidsrymd som förflutit efter den stora atlantiska katastrofen, vilken förändrade jordens ansikte när kontinenten mellan det nuvarande Afrika, Amerika och Europa gick under, kan ni urskilja de tider då de stora folken levde och verkade, de som har skapat den efteratlantiska kulturen: den gamla indiska, den persiska, den egyptisk-kaldeiska, den grekisk-latinska och vår nuvarande kultur, som efter någon tid kommer att övergå i den sjätte kulturepoken. Vi lägger också märke till att olika folkinspiratörer har varit verksamma efter varandra i dessa kulturer. Och vi vet att den egyptisk-kaldeiska kulturen ännu fanns till när den grekiska tog sin början och att den grekiska ännu härskade när den romerska började. Så kan vi betrakta folken samtidigt och efter varandra.

Men i allt som utvecklades i och med folken, var det också något annat som skedde, nämligen att den mänskliga utvecklingen gick framåt. Därvid beror det inte på om vi sätter det ena folket högre än det andra. Någon kan exempelvis anse den indiska kulturen vara den bästa. Det är ett personligt omdöme. Men den som inte stöder sig på personliga omdömen anser att det är likgiltigt hur vi värderar, ty mänskligheten förs med nödvändighet framåt, även om man efteråt talar om tillbakagång.

Om vi jämför de olika tidrymderna, 5000 år före Kristus, 3000 år före Kristus och 1000 år efter Kristus, finns något som de olika folkandarna tar del i. Ni behöver bara tänka på detta i vår tid. Hur kommer det sig att här i salen så många människor kan sitta tillsammans och försöka förstå varandra i fråga om det allra viktigaste, fastän de kommer från de mest olika folkområden? De kommer från olika folkandars inflytelsesfärer och likväl finns det något i vilket de förstår varandra.

På liknande sätt kunde de olika folken i gamla tider förstå varandra sinsemellan, emedan det i varje tid finns någonting som går utöver folksjälen och kan sammanföra de olika folksjälarna, någonting som man överallt mer eller mindre förstår. Det är vad vi benämner med det ganska dåliga, men vanliga tyska ordet "Zeitgeist" (tidsande). Tidsanden var en annan på den grekiska tiden, än i vår tid. De som fattar tidsanden i vår tid blir antroposofer. Ty andevetenskapen är en impuls, där tidsanden griper ut över folkandarna. På den tid, när Kristus Jesus levde på jorden, betecknade hans förelöpare, Johannes döparen, den ande, som man kan kalla tidsande, med orden: "Ändra ert sinnelag, ty himmelriket är nära!"

Sålunda kan man finna varje epoks tidsande och det är något som vävs in i folkandarnas, det vill säga, arkangelois verksamhet. För nutidens materialistiska människa är tidsanden en abstrakt företeelse utan realitet, och ännu mindre ser man i den ett verkligt väsen. Likväl döljer sig bakom ordet "tidsande" ett verkligt väsen, ett sådant som står tre steg över mänsklighetens plan. Dessa väsen genomgick sin mänsklighetsepok redan på den gamla Saturnus, den mest avlägsna av jordens utvecklingsepoker. Numera arbetar de på att från jordens omkrets omgestalta jorden, och därmed genomgår de så att säga den sista fasen i fråga om att omforma sin fysiska kropp till andemänniska eller atma. Det är höga väsen vi här har att göra med. Människan skulle känna svindel om hon insåg vilka egenskaper de har. De är de egentliga inspiratörerna - eller om vi vill använda ockultismens tekniska uttryck - intuitorerna för tidsanden. De avbyter varandra i sin verksamhet, varvid den ene liksom räcker den andre handen. Från epok till epok överlämnar de sina uppgifter till varandra.

Den grekiska epokens ande överlämnade sin mission till den som kom sedan och så vidare. Som vi såg är det några sådana tidsandar, sådana personlighetens andar, som är verksamma som tidsande. I varje tidsålder är det en av dem som företrädesvis framträder och ger den sin signatur. Han överlämnar· sina uppdrag till folkandarna, så att det, som är hela epokens ande, specialiseras och individualiseras i enlighet med folkandarna. Sedan blir han i kommande epok avlöst av en annan tidsande, en annan personlighetens ande, en annan arkai. När ett visst antal epoker har passerat, har en tidsande genomgått en vidareutveckling. Det måste vi föreställa oss.

När vi dör och har genomgått vår utveckling under vår tid på jorden ger vår individualitet resultatet av vårt jordeliv vidare till nästa jordeliv. Så är också fallet med epokernas andar. Den som härskar i en epok ger vid slutet sitt ämbete till sin efterträdare, denne i sin tur till sin efterträdare och så vidare. Under tiden genomgår var och en sin egen utveckling. När alla har fullgjort sin epok som tidsande, återkommer den som längst varit borta från ledarskapet, och vad han själv förvärvat för sin högre mission, låter han strömma in i mänskligheten.

Om dessa personlighetens andar, som kallas med det intetsägande ordet "tidsandar", kan vi säga: Vi människor går från inkarnation till inkarnation och vi vet mycket väl att det alltid är andra tidsandar som regerar över vad som händer på jorden från epok till epok. Också vår nuvarande tidsande skall återkomma, vi kommer att möta honom på nytt. Emedan dessa personlighetens andar rör sig i en cirkel och återkommer till sin utgångspunkt kallas de också "omloppstidernas andar". - Detta uttryck skall vi motivera noggrannare. Att dessa högre väsen, som ger sina befallningar till folkandarna, kallas omloppstidernas andar innebär att människan själv har genomgått sådana omloppstider, ty från en epok återvänder hon till ett tidigare tillstånd och upprepar det i högre form. Denna upprepning av det utmärkande för en tidigare epok är påfallande.

Om ni i andevetenskaplig mening går igenom utvecklingen av mänsklighetens stadier på jorden, finner ni dessa upprepade tillstånd och skeenden på olika sätt. En upprepning är att sju epoker följer på den atlantiska katastrofen. Dem kallar vi de efteratlantiska kulturepokerna. Den grekisk-latinska kulturepoken bildar en vändpunkt i serien och blir därför inte föremål för upprepning. Sedan följer en upprepning av den egyptisk-kaldeiska epoken och det sker i vår egen tid. På denna följer en epok som upprepar den persiska tiden, fastän på ett annat sätt, och sedan kommer den sjunde epoken som blir en upprepning av den urgamla indiska kulturen, de heliga rishiernas epok. Vissa ting som var påbörjade på den tiden, kommer då i en annan form. Det är tidsandarna som styr dessa skeenden.

Att det som går vidare från epok till epok fördelas på olika folk, att olika människotyper uppstår på skilda landområden och kan växa fram ur den ena eller andra språkgemenskapen, ur det ena eller andra formspråket, arkitektur, konst och vetenskap, och att alla kan anta sina metamorfoser och ta upp allt som epokens ande låter strömma in i mänskligheten, därtill behövs folkandarna som i de högre väsendenas hierarki tillhör ärkeänglarna.

Men vi behöver en förmedling mellan folkandarnas högre mission och de varelser som skall inspireras av dem här på jorden. Ni torde inte ha svårt att i abstrakt form föreställa er att förmedlarna tillhör änglarnas hierarki. De utgör den förmedlande länken mellan folkande och enskilda människor. För att en enskild människa skall kunna ta emot vad folkanden har ingjutit i hela folket och bli redskap för folkets mission, behövs denna förmedling mellan människan och folkets ärkeängel.

Vi har sett hur de väsen, som var människor tre stadier tidigare än jordemänniskan, medvetet ingriper i vår jordiska utveckling. I nästa föredrag kommer vi att visa i vilken grad ärkeänglarnas arbete ovanifrån, från deras jag, som redan har utvecklat manas eller andesjälv och arbetar på människans eter- eller livskropp, framträder i ett folks verk, i dess egenskaper och karaktär.

Människan står mitt inne i detta de högre väsendenas arbete, det omger henne direkt genom att hon är medlem av ett folk. Visserligen är människan först och främst en individualitet, en utformning av ett jag, men hon är inte bara en individualitet, hon är också medlem av ett folk och därmed något vilket hon som individualitet inte kan göra något åt. Kan en människa genom att tillhöra ett bestämt folk rå för att hon talar detta folks språk? Det är inte en individuell förmåga som hon skaffat sig, det hör inte heller till vad man kallar ett individuellt framåtskridande, det är en ström som hon blir upptagen i. Mänskligt framåtskridande är något helt annat. Genom att vi ser folksjälarna arbeta, minns vi vad människans framåtskridande består i och vad människan behöver för att gå vidare. Vi ser vad som inte bara tillhör människans egen utveckling, utan också andra väsens.

Vi ser att människan är inlemmad i hierarkiernas rad och att väsen, som vi känner från en annan sida, medverkar i hennes utveckling från epok till epok. Och vi har sett att det är sörjt för att dessa väsen kan ta sig uttryck på många individuella sätt och att vad de överlämnar kan tränga in i människorna.

De stora riktlinjerna för de olika epokerna ger tidsandarna. Tidsandens utbredning över hela jorden blir möjlig genom de enskilda folkindividualiteterna. Medan tidsandarna ger impulser till folkandarna, åstadkommer änglarna att dessa impulser kan strömma in i de enskilda människorna, som sålunda kan fylla sin mission. De väsen som står mellan människorna och folkandarna - änglarna eller angeloi - gör alltså de enskilda människorna till redskap för folkandarnas mission.

Hur detta underbara nätverk kommer att låta oss inse verksamheten hos de många olika folkindividualiteterna i gammal och ny tid kommer att vara föremål för dessa föredrag. Nästa föredrag skall börja med att konkret belysa hur den vävnad kommer till, som vi idag bara har antytt, den andliga vävnad som är vår närmaste världstillvaro.

Copyright: Antroposofiska Bokförlaget 1978.

Föredraget återges här med vänligt tillstånd av copyrightinnehavaren.


Åter till
- huvudsidan på den här sajten om
  "Föreningen Vetenskap och Folkbildning".